Hej igen
Ja, hej. Det var ett tag sen jag skrev. Allting ser annorlunda ut nu än sist. Jag har åldrats och växt och tagit ett stort kliv i rätt riktning. Ut ur förnekelse. Det som för mig blivit väldigt påtagligt och som gjorde att jag ville skriva om det är en stark känsla av gemenskap och bry-sig-om,care-ing(?). Människor söker sig till mig, behöver mig, är snälla mot mig, och jag är det samma tillbaka. På riktigt liksom. Inget fuffens. Jag blir så glad när jag tänker på det. Allt löser sig ju tillslut. Efter jag slutade min första jobbdag på mitt nya jobb ringde mamma med Felicia hejande i bakgrunden och frågade hur det gått. Direkt vi lagt på ringer pappa och frågar samma. Alltså. Bara något sådant. Jag blir helt rörd. Jag är viktig. Jag har inte känt det på samma sätt tidigare men nu känns det som varje viktig person i mitt liv är som en skör blomma jag/vi måste vårda fint. Det har blivit så ömsesidigt när jag äntligen vågat lämna de människor som tyngt mig. Och på ett helt otippat sätt har jag funnit en del av det jag länge sökt efter, en människa från en helt annan tid och plats men ändå precis samma som mig. Äntligen.
