gax

Det är inget fel på mig. Ändå mår jag inte inte så bra. För tillfället har jag lite ont fysiskt, träningsvärk och en förskylning liggandes i kroppen känns det som. Men det är något annat, en inre stress och oro som tynger ner mig som jag inte känt så pass förut. Det finns så många frågor utan svar och dagarna tickar på och det känns många gånger som om jag slösar mitt liv på onödiga saker. Mitt största problem nu är att jag inte har något jobb. Fick ett nej från ett jobb som kändes så hoppfullt och jag var t.om och provjobbade en gång. Känns som världens misslyckande att bli nekad. Varför vill de inte ha mig? Vad är det för fel på mig? Det har alltid varit så lätt för mig och nu går ingenting.

Idag har jag sovit mer än jag varit vaken. Hela dagen. För att jag kan. För att jag inte har något annat viktigare att göra. Min kropp mår väldigt bra av att sova, när jag är sjuk kan jag snabbt bli frisk, bara jag får sova massor. Men att sova bort alla problem hjälper inte direkt. Jag känner mig misslyckad när jag tänker på alla "normala" som går upp och jobbar och lever ett normalt liv. Idag har jag inte sagt ett ord till någon annan människa. Känner mig så isolerad här ute där jag bor. En rätt bra ursäkt att inte gå utanför dörren mer än jag var tvungen till idag var denna kyliga blåst som dykt upp i dagarna. Den påverkar mitt mående mer än jag vill.
Jag längtar efter kontakt. Värme och leenden. Gemenskap. Jag är avundsjuk på alla som har sina nära vänner och träffas och njuter av varandra. Hur träffar man människor nu för tiden? Som man faktiskt vill vara med? Jag är bjuden på två fester som jag inte vill gå på. Jag klagar på att jag inte har några vänner så kommer två inbjudningar på varandra. Men jag känner ingen mening med att gå dit. Ingen där är någon jag kan känna gemenskap eller riktigt vänskap i. Lite läskigt också att möta människor. Kanske jag borde gå ändå..
Jag antar att man får må såhär, allt kan inte alltid vara toppen. Trots allt detta grotta in sig i sig själv depp tänket så tänker jag faktiskt mycket på de omkring mig som jag älskar så mycket. Emil, som jag inte ens kan beskriva hur mycket jag känner för, vi hör ihop och han är den närmsta vän jag kan tänka mig. Inte bara för att jag är kär i honom, utan han är en riktig vän för mig. Det bästa jag vet är när vi hittar på saker ihop. En gång rensade vi mitt handfats avlopp ihop och det var verkligen stimulerande och roligt!(?) Jag tänker på min mamma som jag tycker om så mycket, och så glad jag är över hur glad hon är över sin Peter. Och Felicia, när jag tänker på henne så är det ett överflöd av värme, glädje, färger, trygghet och gemenskap som flödar igenom mig. Och min pappa som också funnit en ny livskamrat vilket jag är så glad över! Just nu är de i Grekland och njuter av livet ihop! Och min kusin Vican, som är en stor inspirationskälla för mig som just nu lever sin dröm i Halland som veterinärassistent, trots alla motgångar.
Sen har vi Pixar, min älskade knäppa kompanjon. Han skiter kanske i mig men han är fortfarande den bästa jag vet. Nu har vi varit iväg på en jaktträning och en hoppträning och det har gått så bra! Och det är så kul att hitta på äventyr med honom, jag hoppas han också gillar det lite! Och Enzo, mitt hjärta smälter varje gång jag träffar honom och känner hans päls och lena öron.

Hoppet tändes lite i mitt hjärta efter att jag skrivit ner detta. Nu längtar jag efter alla älsklingar!(och pälsklingar)