Ett fantastiskt möte
Vid grinden stod Pixar och trots jag var trött och ville in och sova kunde jag inte låta bli att gå in en stund i hagen. Efter lite puff och buff med småponnysarna stannade vi upp, tiden stannade. Jag tryckt mot Pixars varma kropp och han lugnt vilandes över axeln med slutna ögon. Hans hårrem blänkte som guld i månljuset och vi bara var så en lång stund. Långa klappar fyllda med kärlek och förståelse. Aldrig någonsin har jag upplevt en sådan närhet, dels till Pixar men också atmosvären omkring oss. Alla var med, tillsammans. Ett. Helt otroligt. Hur ska jag någonsin kunna förklara detta, varför ska jag behöva förklara det. Det viktigaste för mig. Möten i livet fyllda med omtanke och närhet. Förståelse. Vackra värld. Jag älskar honom djupt. Jag känner det starkt nu. Att lämna den skråliga och ostabila staden till detta fantastiska möte med en levande varelse av kött och blod, med stjärnorna, natten och månen.