gax - Den gången [Juni 2015]

Den gången [Juni 2015]

För en inte så lång tid sen så var vår tid tillsammans påväg mot ett avslut men tillslut kom vi fram till att vi inte ville fortsätta utan varandra. Jag vet inte varför jag skriver detta, men det känns på något sätt skönt att ha varit där och tagit sig därifrån. Att faktiskt kunna prata om tiden efter, livet utan varandra. Och att vi inte var redo för det.

Full och med en huvudvärk hängande över mig försökte jag konversera med våra gemensamma vänner men kunde egentligen inte bry mig ett dugg om vad de berättade. Allt jag kunde tänka på var hur oberörd han var, som att inget hade hänt, som om att inget sagts. Skrattade och pratade. Jag kokade av tankar och känslor som alldeles för länge varit instängda i min kropp. Jag meddelade att jag snart skulle åka hem för jag orkade inte med längre. Han kom och satte sig vid mig och tog min hand:

- Jag följer med dig.

Jag visste hur allt skulle brista och orkade verkligen inte med det just då så jag propsade på med nejnej, du kommer få det betydligt roligare om du stannar här och åk inte med mig.

- Nej jag måste vara med dig nu. Vi sa hejdå till folket och gick mot bussen. Det kändes som vi var flera hundratuseltals mil ifrån varandra där och då. Jag ville inte ha honom i min närhet. Allra minst röra honom.

Redan på bussen sprack det. Påhopp efter påhopp mot varandra fick tårarna att rulla just när bussen börjat köra. Allt jag kände för var att få slippa detta, övertygade mig själv att det inte fanns någon chans att fixa detta. Det var slut. Huvudet bankande och ögonen slutade aldrig rinna. Prat prat prat vad kommer hända vad ska vi göra. Vi kom ingenstans. När han kollade efter bussar hem, sent på kvällen växte paniken inom mig. Nu är det definitivt slut var det enda som cirkulerade i mitt huvudet. Den tomhet och sorgen jag tidigare känt expanderade till ohanterbart.

Det gick ingen buss.

Lättad men ändå fortfarande lika kvävd över den olösta situationen bestämde vi oss för att sova på saken. Vi ville fortfarande ha varandra. Sexet var vackert och samtidigt lidande. Känslan av att inte veta, var det sista gången våra kroppar skulle mötas, krampaktigt klänga fast vid varandra? Jag grät. Sorg och eufori.

När jag vaknade morgonen därpå med en snusande näsa i nacken och en arm om midjan brast det igen. Jag grät och grät och aldrig någonsin har jag känt mig så svag. Trodde aldrig jag skulle hamna i en sådan situation, har alltid sagt till mig själv hur enkelt det borde vara. Bara att gå vidare. Men så fel jag haft. Det finns inget enkelt när man är så jävla kär så hjärtat trillar ut men hjärnan tvivlar och bara ser problem.

Han kramade mig så hårt han kunde, lät mig gråta ut tills sista droppen. Pussade min panna. Viskade att han varit vaken och tänkt under natten. Viskade att han inte ville mista mig. Att inget var värt då och jag försökte förklara mellan hulkningarna att jag höll med, ville inte att det skulle sluta såhär. Att jag älskar älskar. Så mycket. Allt detta var onödigt snack. Men bra att det hände. Väldigt bra.

Där någonstans började ett ny sida ta vid, långsamt, laga och fixa, stapplande men ändå så bekant. Ett helt nytt plan av förståelse och kärlek.

Har funderat lite fram och tillbaka, haft texten liggande i utkast ett tag. Men vafan, det var otroligt skönt att sätta ord på händelsen, som en sorts terapi.